Hjälpen i skolan

Det skrivs en hel del om läs- och skrivsvårigheter och läs- och skrivutredningar/dyslexiutredningar i tidningarna just nu. I Sydsvenskan 15/3 kunde vi läsa att elever ofta får hjälp sent av skolan, även när man har misstänkt dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter tidigt. Jaha, hur kommer man tillrätta med det då? Ja, det kan vara enklare än man tror. De särskilda verktyg som kallas kompensatoriska hjälpmedel - de ska alltså kompensera för en svårighet man har när gäller läsning och skrivning - kan användas för en hel mängd elever. De skadar inte. I bästa fall kan tidigt användande av dem kan hjälpa elever, så att de kan avhjälpa en del läs- och skrivsvårigheter eller minska effekten av svårigheterna.

Med detta menar vi inte att man skyfflar in kompensatoriska hjälpmedel till alla elever och nöjer sig därmed, för i många fall behöver man förstås utreda läs- och skrivsvårigheter närmare. Men det är bra åtgärder att göra t ex i väntan på en utredning, eller åtgärder att göra på rätt så goda grunder, även om man inte vet allt. Tror man att det hjälper, så prova med det!

Forskarkritik: Resultatjakten ett resursslöseri

I Sydsvenskan idag beskrivs hur mer och mer tid läggs på bedömning i skolan - på undervisningens bekostnad. I artikeln står det att

"Svenska elever testas som aldrig förr. Igår gjorde landets niondeklassare årets första omgång av sju i de årliga ämnesproven.

De senaste åren har de fått sällskap av både femte- och tredjeklassare som gör nationella prov, och dessutom deltar Sverige i allt fler internationella kunskapsmätningar.

Men vad är proven egentligen – bra måttstockar för kunskap som garanterar en bättre och likvärdig skola över hela landet – eller tidstjuvar som varken gör till eller från för elevernas kunskap?

Politikerna har beslutat om proven i fast övertygelse om det första. Men i andra länder som haft nationella prov längre än Sverige har kritiken varit stark. Nu ansluter också svenska forskare till kritiken."

Vi ser en parallell till att man verkar lägga mer och mer resurser på att utreda orsaker till elevers inlärningssvårigheter (koncentrationssvårigheter, läs- och skrivsvårigheter osv) men mindre på att anpassa miljön på lämpligt sätt. Besläktat kanske? Detta är säkert en produkt av vårt samhälle och inte enbart ett skolfenomen. Alla har rätt att bedömas likvärdigt... men följden blir att det bara blir tid för bedömning.

Vad är modersmål?

Modersmål är språket man är född och uppvuxen med. Många har mer än ett modersmål, exempelvis om föräldrarna pratar olika språk. I skolan och förskolan kan man få modersmålsundervisning i det modersmål som inte är svenska.

Långa köer till dyslexiutredning

I dagens Metro, Skåneupplagan (s 4) kan man läsa om de långa köerna till läs- och skrivutredning (dyslexiutredning) på logopedmottagningen på SUS (Skånes UniversitetsSjukhus) Malmö. Väntetiden kan vara 1½ år.

Med en dyslexidiagnos följer för många en känsla av att förstå sig själv lite bättre - en del går och tror att de är dumma för att läsningen går långsamt eller läsförståelsen blir haltande, när det i stället rör sig om en specifik svårighet med läsning och skrivning och ett fullgott tänkande. Förutom väntetiden för utredning har ofta föräldrar märkt tecken tidigt på att barnen har haft svårt med bokstäverna och läsningen och kanske väntat ett tag innan de eller skolan har initierat en utredning.

Utöver logopedmottagningarna finns det en hel del kommuner som utreder barn och det finns även en del privata alternativ.

Skolan gör rätt i att göra en så god utredning av läs- och skrivförmåga och språklig förmåga som möjligt, men skolan har skyldighet att ge barn i behov av särskilt stöd hjälp utifrån behov, inte diagnos. Om en specialpedagog tror att ett hjälpmedel som är anpassat för dyslektiker kommer hjälpa en elev, kan han eller hon alltså prova och se om det fungerar. Hjälpmedel såsom rättstavningsprogram och talsyntes kan man låna hem ifrån landstinget (i vissa landsting), men skolan har också alla möjligheter att låna ut de hjälpmedel som en elev behöver, helt oavsett diagnos.

LUSning och avLUSning

LUS av Sundblad, Allard och Rudqvist är ett populärt material på många skolor i landet. LUS står för LäsUtvecklingsSchema och är tänkt som ett sätt att hålla ett öga på hur ett barns läsinlärning framskrider. På så sätt ska man kunna anpassa pedagogiken till gruppens nivå. Man ser också vilka barn som inte har nått upp till den nivå som förväntas. Når barnet inte upp till nivån så kan man sätta in åtgärder. LUS ger dock inga tips på vad som fattas barnet och hur man kan gå vidare, utan det kan vara en mängd skäl till att det inte går framåt. (Här kommer naturligtvis många lärare säga "Jo, det kan jag utläsa!" och det är jättebra. Det är för att ni är goda pedagoger med kunskaper om läsinlärning. Det beror inte på LUS.)

LUS förutsätter att alla elever lär sig allt i samma ordning, för att de ska gå uppåt i den trappa som schemat bygger på. Alla elever lär sig naturligtvis inte allt i samma ordning. Läsning är en komplex aktivitet och det finns många sätt att ta sig till målet - en god läsförståelse och en god behållning av läsning. Framför allt är det i två fall som LUS inte lämpar sig som enda bedömningsmetod: Flerspråkiga barn och barn med (eller i riskzonen för) dyslexi. Dessa barn riskerar att "fastna" i LUS-trappan och inte komma vidare. Då måste man ta reda på varför, så man inte tränar in absurdum på nåt som eleven t ex redan kan eller aldrig kommer lära sig (vilket som av dessa tär på självkänslan!). Flerspråkiga elever fanns förstås på skolorna i Sverige redan på slutet av 70-talet när LUS utvecklades, men forskningen om flerspråkig språkutveckling och om pedagogiska aspekter på flerspråkighet hade inte alls kommit så långt som nu. Dyslexibegreppet var däremot känt och etablerat även på 70-talet, men Sundblad anser att dyslexi inte finns. Det är därför som LUS inte tar hänsyn till denna vanliga (2-5%), neurobiologiskt grundade, medicinska diagnos!

Om målet inte är översiktlig screening eller bedömning på gruppnivå, utan en faktisk kartläggning av en elevs läsutveckling så rekommenderar jag följande:

Sluta med LUS och börja med God Läsutveckling av Ingvar Lundberg och Katarina Herrlin. Med God Läsutveckling kan man se framsteg på flera olika nivåer så man ser vad man får för effekt av insatserna, vilket både pedagoger, elever och föräldrar har nytta och glädje av.

(Bilden är norpad från Anticimex, och lusen på bilden har inget med artikeln att göra.)

Screening för att upptäcka läs- och skrivsvårigheter

Screena!

Ett av fdb:s elva (utmärkta) förslag är återkommande screening i skolan för att upptäcka vilka barn som är i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter. Screening innebär att alla barn genomgår en översiktlig testning med målet att hitta de flesta barn som inte hänger med i läsningen. Det är en grovsållning som inte går in närmare in på orsaker eller åtgärder.

Vilka hittar man?

Det beror förstås på vad man testar med. Om man exempelvis använder Christer Jacobssons Läskedjor så kommer man hitta elever med avkodningssvårigheter*, litet ordförråd, synproblem, hög skolfrånvaro, koncentrationssvårigheter, bristande kunskaper i svenska med flera. Bra! Sen när man har hittat dem börjar förstås arbetet med att komma fram till vad svårigheterna beror på (för varje elev, för en hel klass, i ett helt arbetslag) och vad man kan göra åt dem (för varje elev, för en hel klass, i ett helt arbetslag). Redan i början av skolan kan man alltså arbeta systematiskt med att sätta in rätt stöd för rätt elev! Genom att göra om screeningen t ex vartannat år kan man se om de elever som hade svårigheter har utvecklats genom de åtgärder som satts in, vilka som har utvecklats i den takt som var väntad och ifall någon inte längre utvecklas i den takt som var väntad.

Och en sak till: Vänta inte på "läsmognad"! Har barnet svårt med läsningen, sätt in stöd! Gör det på ett motiverande sätt, så att det blir roligt för barnet. Det kommer löna sig, humanistiskt och ekonomiskt!

På SKEDs websida finns både screeningmaterial och andra testmaterial.

*Avkodningssvårigheter innebär svårigheter med den tekniska delen av läsningen. I den ingår att kunna koppla ihop vilken bokstav (eller vilka bokstäver) som låter på vilket sätt, förmågan att ljuda ihop bokstäver till ett ord och att kunna läsa av ett helt ord med bara en blick.